Vi kanske kommer hem!

Hej hej alla vänner! Vid det här laget har ni väl läst i tidningarna om att Gunnar ska lämna ambassadörstjänsten här i Washington redan i sommar. Det kom väldigt plötsligt och vi blev en aning chockade då beskedet kom förra fredagen. På ambassaden har ryktet tydligen gått en tid men ingen har vetat säkert och jag och MP hade inte den blekaste aning om att något var på gång över huvudtaget. Och den enda anledningen till att han talade om det nu var att det hade läckt ut i pressen hemma i Sverige. Vi har ju som bekant bytt regering hemma i Sverige och det är klart att moderaterna med Carl Bildt i spetsen som utrikesminister vill ha dit en av sina egna gubbar som kan hålla honom om ryggen. Men man kan ju inte avskeda en amassadör om han inte gjort något riktigt galet så hur gör man då för att bli av med någon? Jo man erbjuder honom en tjänst som han inte kan tacka nej till. Tydligen så är ambassaden i Paris den mest ansedda med högst status bland UDtjänstemän och ambassadörer. För Gunnars del personligen så är det ju också närmre hem till Sverige och familjen (hans fru Kari bor ju fortfarande kvar i Sverige och distansförhållandet har tydligen tärt rätt hårt på äktenskapet). Så i alla fall så slutar Gunnar sin tjänst här redan i sommar och istället för honom kommer Jonas Hafström som nu är ambassadör i Thailand. Om honom kan man väl säga att han under större delen av sin karriär varit Carl Bildts högra hand. Han har arbetat som utrikespolitisk rådgivare till Carl Bildt både före, under och efter hans tid som statsminister. Att Gunnar och Carl Bildt inte går bra ihop är tydligen allmänt känt sedan 80-talet... så det förstår man ju att han inte ville ha kvar honom utan ville få dit sin egen man på posten istället. Så vad händer då med oss? Ja allvarligt talat så vet vi inte. Inte än i alla fall. Fru Hafström (Eva) kommer hit till Washington i helgen och nästa vecka och vi ska träffa henne på onsdag. Efter det mötet kommer vi nog känna om vi VILL vara kvar eller inte men sedan är det ju i slutändan upp till dem. Som läget är nu vill vi vara kvar, vi hade ju räknat med ett år till, men man vet ju inte vad de är för människor och hur det kommer att gå att arbeta för dem. Och om de vill ha kvar oss... De har tre barn i 10 -14 års åldern så det kommer ju bli stor skillnad från Gunnar som kom hit själv och bara nu sedan i somras haft sin dotter och systerdotter boende på residenset. Nu kommer det antagligen bli full fart hela tiden. Men som sagt vi vet ingenting än egentligen... Vem vet vi kanske kommer hem om två tre månader!

Skriver igen så fort vi vet något.