Jag var Pippi Långstrump och blev väldigt uppskattad bland både barn och vuxna... - hade ett gäng ungar efter míg hela kvällen. Men det var kul! Vi hade olika "readingstations" där vi läste ur olika böcker av A.L. och sedan visades det film i ett rum också. Och MP stod för maten såklart - peanutbutter & jelly smörgåsar, köttbullar, prinskorvar, tunnbrödsrullar och små pizzabitar. Där var en journalist från Dagens Industri som bor här i Washington och så fort han smakade på köttbullarna frågade han - Det är en ny kock här va? För det var de godaste köttbullar han ätit på länge sa han. Det blev en väldigt lyckad kväll!! 
I helgen var vi ute vid atlanten! På en ö som heter Cincoteague.
Gunilla Stone (Gunnars social secretary) och hennes man har en stuga där och bjöd dit oss över helgen. Otroligt mysigt!! Cincoteague är känt för sina krabbor och sina vildhästar (om ni tittar noga på bilden här nedan kan ni se hästarna mellan träden).
Legenden säger att hästarna ursprungligen kommer från ett spanskt skepp som förliste utanför kusten för flera hundra år sedan men det är ingen som vet säkert. Nu finns det i alla fall en organisation som tar hand om dem och varje år säljer de av föl för att hålla nere flocken. De fölen - Cincoteague Ponys - är tydligen väldigt eftretraktade och det kommer männsikor från hela världen för att köpa dem varje år. Så affärerna på ön bestod mest av smaklösa saker med antingen krabb- eller hästmotiv... Men det var en söt liten "stadsby" i alla fall. 
Det blåste väldigt kallt men dagen innan vi kom hade det varit massvis med delfiner vid stranden och det tyder på att det fortfarande är ganska varmt i vattnet. Och det var faktiskt en kille som badade... Om man har ett särskilt tillstånd så kan man åka ut ännu längre på stranden med bilen och ett sådant tillstånd hade Gunilla och Jack. Så vi åkte ut offroad där. Jag trodde vi antingen skulle fastna eller välta i den tjocka sanden vilken sekund som helst men det gick bra som tur var. Vi åkte iväg en bra bit och där ute satte Jack upp fiskespöt medans vi andra gick iväg utefter stranden och letade snäckor. Vi hittade jättemånga stora fina snäckor som vi tog med hem. 
Det var himla härligt att vara där ute vid havet - även om det blåste kallt. Havssalta vindar är underbara ändå! 
Här kommer lite bilder från matsalen och maten från Nobel. Ska försöka få tag på bilder från matsalen full med folk också någon gång... Jag smygtittade ut några gånger men såg mest bara herrar i smoking och inga fina klänningar... -så jag är också lite nyfiken på de där bilderna. De enda klänningar jag såg var Kari och Ingrids och de var inte något speciellt. Kari hade en röd åtsittande klänning med axelband och en sjal över axlarna och Ingrid hade en gammalrosa klänning utan axelband som i sig var riktigt fin men sjalen hon hade utanpå passade inte riktgt till den... De var inne i köket innan och visade upp sig innan gästerna kom. Harald var mycket stilig och såg ut som en liten skolpojke med luggen fint snedslickad. Gunnar hade jättesnygga manchettknappar i grönt "glas" som Ingrid faktiskt gjort åt honom. Hon hade ett par örhängen i samma en annan dag som också var väldigt fina. 
Förrätten bestod av en västerbottenosttart, laxrulle fylld med krabba samt syltade kantareller,lök och cranberries (och så en liten örtsallad och spetsigt knäckebröd). Förätten gjordes klar innan så den bars ut och stod på tallrikarna innan gästerna satte sig. Varmrätten har vi tyvärr ingen bild på för där var det så stressigt så ingen hann ta något kort... Men den bestod av hjortfilé, potatis- och kastanjkrokett samt tryffelstuvad kål och en rödvinsreduktion. Desserten var en vitchoklad- och blåbärsmousse med ett honungsflarn käckt på svaj, samt blåbärskompott och senare också en aprikoskräm vid sidan av. Där i mitten bland alla inhyrda servitörer (de var 15 st!) ser ni norske kocken Thor. 
Pga att den ligger inne i stan var det inget tailgating-party innan (ja vi har lärt oss att det heter så när man sitter i och vid sina bilar och festar innan ett event så som jag skrev om på Coldplaykonserten). MP kom och hämtade mig på jobbet och så gick vi och åt lite innan vi gick dit för att se NINE INCH NAILS!!!!!!!!!! Med Queens Of The Stoneage som förband och så ett band till innan dem som jag inte kommer ihåg vad de hette. Någonting med 1979 i namnet har jag för mig (de var bara två stycken - en trummis, som också sjöng, och en gitarrist. Helt ok). Qotsa var hur bra som helst men det märktes att publiken inte var där för deras skull. Nere på golvet framför scenen var det helt still. Konstigt. När NIN kom på sen ändrades det dock markant! Sicket liv det blev!!!! Jag var himla glad att vi inte hade ståbiljetter. Säkerheten har de inte kommit så långt med här som hemma i Sverige/Europa. Hemma är ju golvet indelat i flera olika små "hagar" för att det inte ska bli för mycket folk och tryck framför scenen men något sådant fanns inte här. Och att surfa på publiken är ju totalt förbjudet hemma och straffas med att man åker ut och inte får komma tillbaka men här var det mer regel än undantag. Vakterna stod bara där och tog emot dem som kom surfande genom publikhavet. Och det var en massa andra småsaker som vakterna hemma inte hade tolererat men som här gick dem obemärkt förbi. Jag och MP var nog de enda i hela arenan som hade öronproppar också... Hemma står de ju och säljer öronproppar i varenda hörn eller delar ut gratis men här kunde man inte få tag på ett enda par hur mycket man än letade. Däremot kunde man köpa starksprit... De bredvid oss satt och bälgade i sig whisky efter whisky... Så det är lite annorlunda mot hur vi har det hemma...
NIN var dock helt fantastiska! De var som galna på scen och sprang omkring och hoppade runt överallt. Mitt i konserten hade de ett långt "bildspel" på en stor duk som hängdes ner framför scenen. Ganska Bush-kritiskt kan man säga - vilket möttes av stort jubel av publiken. Bush är otroligt opopulär här i Washington. De spelade nästan alla låtar man ville höra och när Hurt kom var det kraftig allsång av alla i hela arenan med tändare svajande överallt (ännu en sak som knappt förekommer hemma längre - det känns som att de är typ fem år efter...). Det var härligt!!
