Fredagens SÄPO- och FBI-lunch gick alldeles utmärkt. Det var "varma koppen" med kycklingspett till förrätt, fisk till varmrätt och cocossorbet på bärtartar till efterrätt.

Söndagens viktiga finmiddag med Wallenbergarna, Carl Bildt och andra stora viktigpettrar, höll dock på att gå riktigt illa... Gästerna skulle komma klockan sju och vid halv sex när MP precis skulle sätta bröddegen försvann vattnet!! Al sa att det gör så ibland men att det nog skulle komma tillbaka snart... Det gjorde det inte! Det visade sig senare att det blivit en vattenläcka på en stor pipeline så nästan halva stan var utan vatten! Nu är ju MP såpass proffesionell så allting var mer eller mindre klart så det var aldrig någon fara för maten. Och eftersom det inte går att dricka kranvattnet här i Washington så finns det ju alltid köpevatten i kylskåpen så det blev extra dyrt och fint bröd som bjöds den kvällen! Men disken växte ju bara mer och mer så när vattnet väl började komma tillbaka (när middagen var över och gästerna mer eller mindre hade lämnat residenset) tog det flera timmar att diska bort allting i den smala, späda lilla vattenstrålen. Det gick ju inte att spola på toaletterna heller vilket en av Wallenbergarna fick erfara efter att ha lämnat "nummer två" på en av gästtoaletterna... ha ha!





Trots vattenbrist blev middagen en succé. MP körde lite söderhavstema, förrätten hade bla. bananblad och minibläckfisk och jag ville så gärna smygkika ut i matsalen för att få se Calle Bildt försöka klura ut hur han skulle äta den men jag fick nöja mig med Als beskrivning istället. Alla tyckte det var otroligt gott, konstnärligt och kreativt och maten blev, som så ofta nu för tiden, ett stort samtalsämne runt bordet. Gunnar kom in (lite rund om foten) efteråt när vi stod där och diskade och uttryckte sin och de andras förtjusning. Gunnar ville ju göra ett gott intryck på dessa Sveriges främsta kapitalister och det lyckades han väl med, tack vare MP!

Måndagens buffé utmynnade i rena rama firmafesten! Gunnar åkte till Brasilien på eftermiddagen men hade i ett svagt ögonblick lovat att festen ändå kunde hållas på residenset. Och när katten är borta... Den svenska delegationen från FN-kontoret i New York kom på förmiddagen så det var full rulle på ambassaden hela dagen med utflykter till det nya House of Sweden och "föreläsningar" i stora hörsalen mm. Men mest av allt så surrades det om kvällens aktiviteter och lass efter lass med vinflaskor kördes till residenset.

Mitt i allt detta landade Christer Andersson och hans son David på Dulles Airport här utanför stan. Men eftersom jag satt i receptionen och MP hade fullt upp med att förbereda kvällens buffé fick de ta en taxi till residenset. När jag kom dit efter jobbet satt där två möra Pitebor i värmen. Till saken hör att måndagen även bjöd på värmerekord, hela 26°C !! (det är ju knappt så norrlänningar får upp termometern så på sommaren ens... ha ha ha...) Och med jetlag på det var det inte konstigt att de var lite trötta. Vi gick hem från residenset och Christer och David gjorde sig hemmastadda i gästrummet. När jag lämnade dem för att gå tillbaka till residenset såg det ut som att de kunde somna när som helst - klockan var ju redan över ett på natten för dem...

På residenset hade dock festen bara börjat. Jag hjälpte till att lägga upp och få ut all mat som de ca. 70 gästerna bokstavligen kastade sig över. De flesta av dem hade aldrig varit på någon tillställning med MP-mat (förutom Halloween-hamburgarna då i höstas) så alla blev väldigt glatt överraskade av kvalitén, smaken och den konstnärliga presentationen. Efter att alla fått i sig tillräckligt och faten var mer eller mindre renskrapade delades vi upp i två lag och kareokemaskinen rullades fram!! Och vilken fest det blev! Tyvärr blir det dock inga bilder... Det var riktigt roligt att se alla dessa kostymnissar släppa loss. En av höjdpunkterna under kvällen var att se näst högsta hönset (närmast efter Gunnar alltså) på ambassaden shakea loss till Madonnas "Like a virgin" eller när en av damerna på politiska avdelningen försökte få sitt lag att förstå vilken låt det var hon hade i hörlurarna genom att vicka på rumpan så mycket hon kunde... Ja det var helt galet! Det var riktigt skön stämning och dagen efter kändes det som om vi alla kommit varandra lite närmare på ambassaden. Tyvärr var det ju min sista dag där för den här gången...